Att blunda för problemet gör det inte mindre

Nya rön om samsovning och plötslig spädbarnsdöd har skapat starka reaktioner. I ett blogginlägg frågar sig chefredaktör Ingrid Helander varför vetenskaplig forskning har så svårt att nå fram, särskilt när det handlar om sådant som rör barn.

11 feb 2016, kl 12:17
4

Som småbarnsförälder har jag ett rikt liv. Men också utmanande. Det kräver sin man eller kvinna att navigera genom djungeln av önskningar, krav, behov och råd. Vad gäller det sistnämnda är utbudet i det närmaste obegränsat i dagens digitala samhälle. Och inte inom något annat område är rådgivandet så omfattande som när det handlar om barn, särskilt små barn. Amma–ja eller nej? Vaccinera–ja eller nej? Plastsanera–ja eller nej? Ekomat–ja eller nej?

En enkel strategi för att hitta vägen är dock att lita på den etablerade vetenskapen. Genom att följa råd och rekommendationer från exempelvis Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Läkemedelsverket behöver man inte ägna timmar åt att googla sig fram till strategier för precis allt. De finns redan. Och är betydligt bättre underbyggda än vilken Googleinfo som helst.

Men när det gäller barn tycks vetenskapligt grundad information och rekommendationer ha svårt att nå fram. Kanske oftare än annars övertrumfar den egna magkänslan mångåriga studier och systematisk utvärdering av forskare och vetenskapsmän. Tro mig, jag har googlat.

Det senaste exemplet är nya forskningsrön om så kallad samsovning från Sahlgrenska akademin. I en avhandling slår barnhälsovårdsöverläkaren Per Möllberg fast att risken för plötslig spädbarnsdöd ökar om barnet sover i samma säng som föräldrarna de första tre månaderna i livet.

Vad som orsakar plötslig spädbarnsdöd är inte känt, men troliga förklaringar är att barnets andning hindras av förälderns kropp eller att huvudet täcks av täcke eller kudde. Dessutom gör det lilla barnets fysiologi att det inte reagerar på samma sätt som ett större barn vid syrebrist. I stället för att kippa efter andan och dra in syre har det en ökad risk att helt enkelt sluta andas.

Sedan 2014 rekommenderar också Socialstyrelsen att barn sover i sin egen säng upp till tre månaders ålder. Men avhandlingen visar att trots detta är samsovning 7,7 gånger vanligare vid plötslig spädbarnsdöd än vid oväntad spädbarnsdöd som beror på andra orsaker. Rekommendationen är därför tydlig: att rutinmässigt undvika samsovning barnets första tre månader i livet. Det kan rädda liv.

I samband med att avhandlingen presenterades intervjuades också Per Möllberg i radions P1. Som ”motpart”, för det behövdes tydligen för den balanserade bilden, fanns en person som är både författare, journalist och småbarnsförälder.

Reaktionen var dock inte tacksamhet över att man genom forskning identifierat sätt att minska risken för plötslig spädbarnsdödlighet ytterligare. Nej, i stället var det fel på forskningen. ”Forska på hur man ska sova med barnet i samma säng i stället.” ”Varför skrämma upp föräldrar med detta när det är tillräckligt tufft som det är?”

Tja, alternativet kunde ju vara att inte säga något alls, att inte bry sig om att risken finns. Tyvärr försvinner inte problemet bara för att man blundar för det.

Plötslig spädbarnsdöd är ovanligt. Bara 0,2 av 1000 levande födda barn drabbas. Men det är ändå drygt 20 barn per år som mister livet, och därmed 20 familjer per år som är med om det mest fruktansvärda man som förälder kan tänka sig. Om det antalet går att minska genom vetenskaplig forskning och förebyggande åtgärder borde det inte vara svårt att ta till sig nya rekommendationer, även om de inte stämmer överens med den egna magkänslan, eller googlingen.

Oavsett hur man gör måste man vara medveten om de eventuella konsekvenserna av sitt val, och beredd att ta dem.

4 Kommentarer

Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

  1. Samsovning är ibland enda alternativet! Oavsett vad föräldern önskat. Tycker denna text är föraktfull, dum och onyanserad. Att avråda från samsovning kan mycket väl kombineras med råd om hur man gör det på ett säkrare sätt gör de föräldrar som inte har något val!

  2. Anledningen till att folk inte lyssnar på staten och istället följer ny forskning är helt enkelt för att staten har fel. Exempelvis dessa förlegade råd som getts till småbarnsföräldrar att dom ska amma var fjärde timma, även om barnen skriker i panik och hunger i två timmar. Och det förlegade rådet om att det är en toppenbra metod att lära barn skrika sig till sömns utan en förälder nära. Så barnen kräks och får sömnproblem. Jo, staten har faktiskt fel. Och du borde läsa mer ny forskning, utan att lita blint på vad andra påstår.

  3. Jag vet att detta är ett svårt ämne. Som småbarnsmamma tycker jag själv att det är det. Men det betyder inte att resultat av det här slaget inte ska redovisas. Det betyder inte heller att forskning och rekommendationer aldrig kan ändras. Men det här är kunskapsläget om kopplingen mellan samsovning och ökad risk för plötslig spädbarnsdöd just nu. Och i alla fall jag tycker att det vore oetiskt att inte hur det ser ut och rekommendationer på åtgärder för att minska risken. Mångas kloka föräldrar som inte kan/vill ha barnet i egen säng kan ju arrangerar så bra som möjligt med luftigt utrymme osv, men det ändrar ju inte faktum att risken fortfarande finns där. Många vill också hellre se forskning på “bra” samsovning men sådan forskning är svår, för att inte säga omöjlig, eftersom man då skulle uppmana en grupp till samsovning, trots att man vet att det finns en ökad risk för psd. Jag är övertygad om att det finns en massa kloka, smarta, kärleksfulla och 100 procent kapabla föräldrar där ute och jag tror ingen som samsover med sitt lilla barn tänker att man vill öka risken för psd, men med den kunskap som finns i dag är det svårt att inte se att risken trots allt ökar. Mvh Ingrid Helander